Kiss my ass

Fy fan va jag gruvar mig för operationen.. Och får jag höra en gång till att det kommer att gå bra eller att det måste ju kännas skönt att inte behöva vänta så länge till så springer jag inte med huvudet i väggen!! Jag är orolig och jag är rädd och helst så vill jag slippa all den här jävla cancerskiten! Är så jävla less och det har inte ens börjat! Hela 2012 kommer jag att vara sjuk och jag vet inte ens om jag kommer att överleva. Känns så jävla åt helvete och så jävla orättvist! Och det är omöjligt att fatta va fan det är som händer... Nu ska jag sluta gnälla... Men det känns så jobbigt och så tungt, vet inte hur jag ska hitta kraften eller orken till att klara detta.. Vet inte hur...

Jag önskar att jag fick leva ett normalt liv, bry mig om normala saker. Att bara få va en vanlig mamma som gnäller över sömnbrist. Vill bara va vanlig... Men det är jag inte. Inte nu längre..

Den 20e decemer fick jag veta något som har förändrat mig, mitt liv och alla runt omkring mig. Jag har cancer... I ena bröstet, är elakartad. Vill kunna bry mig om saker man bryr sig om i min ålder. Är för fan bara 28 år, är inte redo för att dö. Vill bara få se min son växa upp, vill hinna höra honom kalla mig för mamma.

Nätterna är värst, det är då allt kommer. Tankarna och dödsångesten. Har inte fattat det ännu. Att det ska bli operation, strålning och cellgift.. Är livrädd att jag aldrig mer ska bli densamma igen, att aldrig mer kunna slappna av om jag nu fixar detta. Kommer att alltid ha cancern i bakhuvudet och att den ska komma tillbaka på något nytt ställe. Är förtvivlad. Gråter varje kväll, mest i duschen eftersom där är jag ensam. Vill inte att Nicklas ska behöva ha de jobbigare än han har det. Har sett honom gråta flera gånger nu och det gör ont i hela mig. Så varje kväll skrapar jag upp resterna efter mig själv från duschgolvet.

Vill inte lämna Alfred eller Nicklas.. Jag älskar dom. Jag vill inte dö....

Hejsan världen!!

Känns som det va evigheter sen jag skrev något här och det är de ju nästan. När jag läser va jag skrivit känns det overkligt och allt känns så avlägset och jag monns hur dåligt jag mådde. Vill aldrig må så igen och jag hoppas att folk slipper ha de så.

Att bli mamma va något så stort att jag inte riktigt fattade hur det skulle bli. Det kan man inte fatta förrän man är där. Men nu då? Hur mår jag? Jag mår bättre och varje dag känns livet lite lättare och tillvaron lite ljusare. Jag är mamma till Alfred som blivit en egen liten person med kort stubin, stark vilja, ett bubblande skratt och mörka ögonfransar som räcker ända upp till himlen! Och han är vår son och helt underbar! Men hade inte fixat det utan allt stöd, från vänner jag terrat med sms dygnet runt, kommentarer här på bloggen från andra mammor!

När man blir mamma hamnar man i en båt, en båt som man inte fattar sig på förrän man sitter i den, en båt som gör en lite ödmjukare... En båt där man inte får sova på nätterna, en båt där man gråter av lycka, där en bajsblöja gör ens dag (trodde inte att bajs kunde betyda så mycket) Men detta är en båt som jag aldrig vill lämna! Tack för att ni finns!!!

De här med att man ska orka va vaken när man fött barn för att man är kvinna köper jag till en viss del. Men man pallar ju fan inte hur jävla länge som helst! Det är ju omöjligt! Man kanske får sova högst 3 timmar i streck (oftast bara två). Hur länge pallar man det? Någon som har några tips på va tusan man ska göra för att orka? Fatta om man fick sova 5 timmar utan att vakna!!! LYX!